Är kulturen avgörande för en hållbar stadsutveckling?

Anders-EmilsonKultur har sedan några år tillbaka diskuterats som en möjlig fjärde dimension i hållbar utveckling som komplement till de ekologiska, sociala och ekonomiska dimensionerna. För mig framstår kultur inte bara vara en viktig ”dimension” utan helt avgörande för de val vi behöver göra idag. Till exempel valet mellan att ställa om våra samhällen så att vi kan nå en värld där vi kan leva hyfsat drägliga liv eller att fortsätta på den väg mot en kollapsande värld som vi nu färdas på. Jag ska strax förklara varför.

Sedan 2011 har ISU uppdraget att ”pröva kulturen som en fjärde dimension för en hållbar stadsutveckling”. Kunskapsmässigt har mycket hänt inom detta område sedan Jon Hawkes föreslog kultur som en fjärde ”pelare” inom hållbarhet 2001. Till exempel har det europeiska forskarnätverkets Investigating Cultural Sustainability arbete lett till en bokserie på förlaget Routledge. För ISU:s räkning har en grupp forskare på K3 sammanställt en idékatalog där kulturens roll i hållbar stadsutveckling undersöks. Själv har jag inte haft kultur och hållbarhet som huvudfokus i min forskning men ändå hamnat där, bland annat i mitt uppdrags som gränsgångare på ISU.

Det finns många sätt att diskutera kulturens roll inom hållbar utveckling. En del utgår från kulturteoretikerns Raymond Williams definition av kultur som en grupp människors ”sätt att leva” och olika former av kulturella ”uttryck” genom till exempel böcker, filmer och utställningar. Jon Hawkes ansluter sig till denna syn på kultur och menar att kultur omfattar de värderingar som ett samhälle bygger på och olika former av uttryck för dessa värderingar som förekommer i vardagslivet. ”This culture is not a decoration added after a society has dealt with its basic needs. Culture is the basic need – it is the bedrock of society”, skriver Hawkes. Även i den internationella organisationen United Cities and Local Governments dokument Agenda 21 for Culture är värderingar centralt: ”Culture is made up of the values, beliefs, languages, knowledge, art and wisdom, with which a person or people, individually or collectively, expresses both their humanity and the meaning they give to their life and its course”. Men om vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva, är ohållbar och leder oss mot en kollaps, vad gör vi då? Det är det många som funderar på, såväl forskare, aktivister som kulturarbetare.

En första uppgift som kulturen kan ha är att få oss att förstå att något är fel och att det har att göra med vår kultur. Kulturen kan komplettera forskningens och vetenskapens sakliga fakta med fiktiva berättelser om hur det är att leva i en framtida och annorlunda verklighet, ett exempel på det är den växande litterära genren klimatfiktion. Kulturella nätverk som Dark Mountain Project och Breakdown Break Down formulerar också en nödvändig civilisationskritik och hjälper oss att förstå varför vår kultur är ohållbar. Till exempel lyfter Breakdown Break Down fram hur olja genomsyrar hela vår tillvaro och styr hur vi tänker och agerar i världen. Som en motpol till denna ”oljekultur” strävar de mot att formulera en ”post-olja” kultur. Dark Mountain-projektet består av författare, konstnärer och tänkare som har slutat tro på de berättelser om ”framsteg” och mänsklig dominans över naturen som vår civilisation bygger på. ”It is through stories we weave reality”, skriver Dark Mountain-grundarna Dougald Hine och Paul Kingsnorth i ett manifest och menar att det är dessa berättelser om framsteg och dominans som utgör grunden till de kriser vi nu upplever. En liknande civilisationskritik återfinns i författaren Helena Granströms texter. I hennes och fotografens Marcus Elmerstads bok ”Det som en gång var” (2016) blir kulturens roll tydlig redan på första sidan:

Kanske kan jag kalla den här kulturen min, eftersom jag inte har någon annan.

I någon bemärkelse har den här kulturen lärt mig att vara människa. I en annan bemärkelse har den lärt mig att sluta vara det.

Oavsett vilket har den lärt mig förstå det följande som naturligt: Försurning av haven. Hastigt minskande grundvattennivåer. Kvävedioxid i luften. Perfluorerade föreningar i dricksvattnet. Dioxiner i mödrars bröstmjölk. Kvicksilver, DDT, PCB, ftalater och bisfenol i spädbarns blod. Skogars omvandling till trädplantager. Utrotning av vilda djur, brutalt utnyttjande av tama. Ödeläggelse av varje rest av vild natur.

Naturligt är egentligen alldeles fel ord; kanske kännetecknas den här kulturen mer än något annat av sitt totala underkännande av begreppet naturlighet. Acceptabelt är förmodligen rättare: Min kultur har lärt mig att förstörelse är acceptabel, helt enkelt genom att låta den fortgå.

Dark Mountain-projektet och texter som Helena Granströms hjälper oss att se världen med nya ögon och reflektera över vårt sätt att leva. Men vi behöver inte bara förstå att något är fel utan också att världen kan vara annorlunda. Även här har kulturen en uppgift. En kulturell omställning är det som behövs om vi ska kunna nå en värld där vi kan överleva, menar Paul Raskin som leder The Great Transition Initiative (med rötter i Stockholm Environment Institute). Raskin och hans kollegor har utvecklat scenarioberättelser utifrån olika värderingar (läs till exempel denna artikel av Raskin, Michael D. Gerst och Johan Rockström). I ”Conventional Development” scenariot fortsätter vi leva utifrån dagens dominerande värderingar och tron på ekonomisk tillväxt, teknologiska framsteg, individualism och materiel konsumtion. I det scenariot kommer vi år 2100 leva i en värld där vi har överskridit så gott som alla planetära gränser och kan inte uppnå mål som social rättvisa och mat åt alla. I det mer optimistiska scenariot ”Great Transition” där människor börjat leva utifrån nya värderingar grundade i ”solidaritet, livskvalitet och ekologi” lyckas vi däremot ställa om världen och kan leva inom de planetära gränserna. Raskin menar att de drivande aktörerna i denna kulturella omställning inte återfinns bland de nu dominerande, näringslivet och politiken, utan inom civilsamhället och att vårt hopp finns i en global folkrörelse som börjar leva utifrån nya värderingar.

Det intressanta och hoppfulla är att just det som Raskin talar om håller på att hända, om än i liten skala. Går vi till det svenska Omställningsnätverket (som är en del av den globala och snabbt växande Transition Towns rörelsen) så hade de i år ”Kulturen som grund för hållbar utveckling” som tema för årsmötet i september. En målsättning är ”en ny kultur där vi tillsammans skapar mänskliga värden som premierar sociala kvalitéer och naturvärden istället för dagens konsumtionskultur”. I linje med Dark Mountain-projektet talar man också om en krisande världsbild. ”Den världsbild som format det industriella tillväxtsamhället har i grunden föreställningen om separation, mellan oss människor och mellan människan och resten av livet.” Istället bör vi se på världen ”som en levande sammanhängande helhet” och bygga våra samhällen utifrån det menar man.

Kulturen är det mest grundläggande som påverkar hur vi ser på världen, hur vi tänker om vår plats i världen och våra relationer till andra livsformer. För att kunna förändra världen till det bättre måste vi börja se på den med nya ögon, förstå den och agera i den på ett annat sätt än det som lett oss in i en ohållbar situation. Att hjälpa oss med det är kulturens uppgift.

Anders Emilson


Anders Emilson är gränsgångare på ISU och universitetslektor på K3 – konst, kultur, kommunikation, på Malmö högskola. Hans roll som gränsgångare är inom Kulturuppdraget som sedan 2011 har haft uppdrag att pröva kulturen som den fjärde dimensionen av hållbar stadsutveckling. Hans avhandling Design in the space between stories: design for social innovation and sustainability–from responding to societal challenges to preparing for societal collapse, kom 2015.

Kontakt: anders.emilsson@mah.se

FacebookFacebook